Blogg

Beska "applåder"

12 okt 2019

När jag sitter vid skrivbordet och arbetar vid datorn trivs jag väldigt bra. Kontoret är trevligt och fräscht, stolen skön efter att vi har försett den med ett "falskt" fårskinn att sitta på. Ofta när jag sitter här så flyger tankarna hit och dit och landar till slut i något som jag tycker att jag vill dela med mig av.

Idag går tankarna till alla som firar sabbat, med olika intensitet, och vad det betyder att ha en dag som är annorlunda än alla andra dagar, en dag för avkoppling, gemenskap och för många gudstjänst och bön. Vi människor behöver ta tid för återhämtning från arbetsveckan och för att få kraft och enerig för nästa.

Likadant är det med naturen. Snart går växter in i vintervilan och om några månader får vi se hur det spirar igen. Det är känt att jorden också behöver vila, vara i träda, för att återhämta sig och för att kunna ge de livsnödvändiga grödorna igen.

I våra dagar talar vi mycket o klimatet och det hot som klimatförändringarna kan utgöra. Det är viktigt och min önskan är att vi amatörer får information från så många olika "experter" som möjligt för att förhoppningsvis kunna ge oss själva en så rättvis bild som möjligt.

Vi lever i en privilegierad del av världen där vi kan kosta på oss att experimentera, att köpa mindre och återanvända mer, att sänka inomhustemperaturen och att uppmana till skolstrejk.

För några dagar sedan läste jag en artikel i Jerusalem Post om just detta. Det är en journalist som sedan 70-talet har engagerat sig i miljöfrågor som delade med sig av sina tankar och jag vill gärna återge några:

Artikelförfattaren citerar Greta Thunberg (skribenten väljer att använda för- och efternamn) "Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord. Och ändå är jag en av de lyckliga. Människor lider. Människor dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning, och allt ni kan prata om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt. Hur vågar ni!”

Thunbergs barndom har exploaterats, inte stulits. Och hennes tal är ett hån mot arbetet som 2014 års mottagare av Nobels fredspris gör. Pakistanskfödda Malala Yousafzai som är allmänt känd under sitt förnamn har också levererat en passionerad vädjan till FN. När hon var 13 talade hon ut mot talibanernas förbud av utbildning för flickor. Två år senare överlevde hon mirakulöst ett mordförsök på grund av sin lobbyverksamhet för att flickor överallt ska kunna gå i skolan. Inte ens detta hindrade henne och hon fick välförtjänt Nobels fredspris när hon var 17 år.

I kontrast till Malalas kampanj uppmuntrar Thunberg barn att hoppa över skolan på fredagar för att protestera mot klimatförändringarna.

Mitt eget intresse för miljöfrågor utlöstes av en lektion av en inspirerande geografilärare i de dagar då ordet "miljö" knappt var en viskning, än mindre något som man pratade om runt om i världen. Det var mot slutet av min gymnasietid, i London i slutet av 1970-talet. Jag var förmodligen i Thunbergs ålder, jag fick en utbildning snarare än att föreläsa i FN med hjälp av känslor snarare än fakta.

Och det är så det ska vara – hängivna lärare som förklarar världen för ivriga tonåringar. (Slut på citat som är i kursiv stil)

När jag läser artikeln i Jerusalem Post går mina tankar till de barn som med stolthet och glädje går till skolan, ofta i skoluniformer, med en ryggsäck fylld med böcker. Där i ryggsäcken finns fakta, berättelser om världen, ekonomi, biologi och mycket annat. Det kan vara några flickor i Afghanistan eller Pakistan, det kan vara palestinska barn som går i skolor som drivs av UNRWA, det kan vara barn där skolan är tryggheten i en brutal omvärld.

När jag tänker på detta så tycker jag att idén om skolstrejk är förfärlig. Det finns många andra timmar man kan strejka på men alla barn behöver den kunskap man kan få i skolan alla dagar som skolan finns till för dem.

Är det egentligen också så fantastiskt att världens ledare applåderar och jublar när en tonåring skäller ut dem i ett (nästan) reseriutbrott. Är det dessa signaler man vill ge till västvärldens barn eller till barnen som nyligen, genom skolan, har upptäckt att det finns någon som bryr sig. Att det finns länder och ledare som arbetar mot krig och förtryck måste ses som en stor tillgång. Att Greta Thunberg dessutom ifrågasatte och kritiserade tillväxt bör oroa många, kanske inte först och främst för att hon uttalade det där och då utan för att hon är en förebild för oändligt många barn och ungdomar.

Klimatet påverkar alla i alla länder och vi vet att det ofta är i diktaturer och totalitära stater som den negativa klimatpåverkan är som störst. Hur är det med barnen där? Medan de troget går till skolan för att lära får de höra hur hela FN har skällts ut av en 16-åring och "alla" tycker det är bra.

Från min horisont är detta oroväckande och djupt beklagligt. Det är beklagligt att de som representerar världens länder tycker att det är alldeles utmärkt att de blir förnedrade av en 16-åring som har EN fråga på agendan! Det är oroande om applåderna speglade vad man tyckte och kände. Lika oroande är det om applåderna var ett verktyg för att få sola sig i glansen av världens mest omskrivna tonåring just nu.

Yom Kippur - Sabbaterans Sabbat

8 okt 2019

Ett par timmar innan Yom Kippur börjar 2018 sitter jag ner och tänker tillbaka på tiden som jag bodde i Jerusalem. Jag skyndar hem på de nästan tomma gatorna i Jerusalem. I hemmen förbereder man sig, har just ätit en lätt, okryddad måltid. Ett lugn lägrar sig, man klär sig gärna i vitt. Man gör de sista förberedelserna för att inleda fastan i samband med Yom Kippur - den stora försoningsdagen. Detta är så heligt så det gör ont! Visst, jag är inte jude men i de sammanhang jag bor och vistas vill jag ta del av detta, inte bara respektera utan från min horistont uppleva!!

Den här högtiden infaller den 10 tishri och det är då man på ett särskilt sätt kommer inför Gud och ber om förlåtelse för alla sina synder. Man ber dagligen om förlåtelse men Bibeln talar dock om försoningsdagen och i 3 Mos. 16:29-31 står det Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utföra något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.” Det står att man ska späka sig och yom kippur är en dag då man fastar i 25 timmar. Dygnet börjar vid solnedgången och slutar när solen har gått ner nästa dag. Alltså är det ca 25 timmar som man varken äter eller dricker.

Förberedelserna för yom kippur är viktiga och rabbinerna lär att man inte ska komma till Gud och be om förlåtelse om man har något ouppklarat med sina medmänniskor. Det är här som de tio dagarna ”s’lichot” kommer in. Då ringer man bekanta och släktingar och förvissar sig om att man inte har sårat eller gjort något orätt. Det händer att man skickar en blomma till någon med ordet ”förlåt” skrivet på ett meddelande. Det är viktigt att ha klara och rena mänskliga relationer innan vi kan komma till Gud och be Honom, den Allmäktige, om förlåtelse för våra synder. När lärjungarna bad Jesus att han skulle lära dem att be så löd orden bl.a. ”förlåt oss våra skulder liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss”.

Jerusalem är den absolut bästa platsen att vara på vid Yom Kippur. Ett fantastiskt lugn lägrar sig över staden. Välklädda människor fyller gatorna som är så gott som tomma på bilar och man beger sig till synagogan för den mäktiga Kol Nidre.

Den stora försoningsdagen respekteras på ett sätt som vi har svårt att förstå om vi inte har upplevt det. Även den sekulariserade medborgaren respekterar och kör därför inte iväg med sin bil, spelar inte hög musik. Den israeliska Tv:n har inte några sändningar och det är inte några israeliska radiosändningar heller. Den stora internationella flygplatsen Ben Gurion är stängd. De som följer reglerna för Yom Kippur använder ingen elektricitet och listan skulle kunna göras lång för att beskriva hur Yom Kippur skiljer sig från andra dagar.

Efter kvällsbönen vandrar man hem på de trafiktomma gatorna i Jerusalem. Trots att det är en faste- och böndag så är det också en stor högtidsdag. Vilken högtid det är att komma inför Gud och be om försoning för sina synder!

Torahläsningen är från 3 Mos. Kapitel 16 samt 4 Mos. 29:7-11. Från profeterna läser man från Jesaja 57:14-58:14.

Före avslutningen på yom kippur ber man bl.a. bönen ”Petach L’anu Sha’ar” vilket betyder ”öppna portarna för oss”. Man ber om ett gott liv och Neila (den avslutande gudstjänsten) slutar med Aveinu Malkenu – ”vår Fader” följt av Sh’ma Israel. Sedan kommer orden från 1 Kung. 18:39: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud!” Efter detta ljuder shofar, vädurshornet, och i den absolut överfulla synagogan känner man glädje och tacksamhet och respekten för Guds storhet är påtaglig.  Fastan är över och man återvänder hem.

Det var alltså vid denna högtid, då man inte hade radio- och TV-sändningar, då så många soldater som möjligt hade fått permission för att vara med sina familjer, som Israel anfölls av Syrien i norr och Egypten i sydväst i oktober 1973. Enligt judendomen är inte något viktigare än att rädda liv och därför gick larmet över hela landet, man mobiliserade och efter några kritiska dygn vände det och Israel gick segrande ut ur striderna.

Min tacksamhet är oändligt stor för att jag har fått uppleva Yom Kippur och vad den dagen står för!

Om du undrar varför jag inte har lagt in några bilder från Yom Kippur så är mitt svar att jag försökte hitta lämpliga bilder. Tyvärr kändes det som om alla förminskade, inte gav rättvisa, åt Yom Kippur!

Ewa Jonsson

En liten skinnbit

2 okt 2019

 

 

 

”En liten skinnbit” säger man ”Om Gud har skapat oss så är det väl meningen att man ska vara så” säger de som uttrycker att de är ateister. Ett folk långt upp i Norden uttrycker sig ungefär så som Haman gjorde under kung Ahasveros, kung i Persien, ca 2500 år tidigare. ”De är annorlunda och vägrar att tillbe mig” sa Haman ”De är annorlunda och omskär sina söner” säger CUF.

Haman befallde att judarna skulle dödas, en plan som till slut misslyckades och som fortfarande firas idag i den judiska världen vid högtiden Purim.

Så långt går naturligtvis inte CUF men med förslaget vill man förvägra judarna att tillämpa en 4000-årig tradition som är fundamentet för att en pojke vid åtta dagars ålder upptas i den judiska gemenskapen. ”Det är religion” säger man. Visst, det är religion men det berör också ett helt folk. Omskärelsen är tecknet antingen man är religiös jude eller en jude som är ateist. I hela debatten som pågått har tankar och föreställningar kommit fram som man inte trodde fanns. Okunskapen i världens mest sekulariserade land är fundamental och ändå  gör man sig till talesperson för de små gossebarnen medan undertonen ofta är en helt annan.

FÖRSTÅR NI, FÖRSTÅR NI vilken fruktansvärd förolämpning det är att omyndigförklara Sverige judar? Förstår ni hur ni, genom att trycka på några knappar vid en partikongress, plötsligt förnekar judarna att hålla fast vid den judiska identiteten?

”Det kan väl inte bero på en liten skinnbit. Vi lever 2019!” utropar man och så är vi där igen.  

Haman och CUF är inte de enda som har velat inskränka på judarnas rätt att vara judar.  Under tvåtusen år var man i exil och etablerade sig i olika länder, ibland gick det bra att leva som jude och ibland mindre bra.  Ca 100 e.Kr. började de första anklagelserna om att judarna var Kristusmördare och därför evigt förtappade. Vid kyrkomötet i Nicea ca 350 e.Kr.  antog kyrkan en ny ordning som menar att Kyrkan är det nya Israel och alla löften som tidigare gällde judarna gäller nu kyrkan. Detta är en tanke som är mycket levande fortfarande i en stor del av kyrkans värld.

Chrysostomos, 347, hovpredikant hos biskopen i Antiokia, framförde antisemitiska predikningar  där han bl.a. påstod att judarnas seder är hämtade från getter och grisar.  

Vi hoppar fram till inkvisitionen i Spanien som hade börjat tidigare men fick sin kulmen 1492 då Kung Ferdinand och hand drottning Isabella undertecknade det utvisningsdekret som sa att varje jude, som inte konverterade till kristendomen, måste lämna Spanien omedelbart. DE OMSKURNA MÅSTE ÖVERGE FÖRBUNDET MED GUD OCH INFÖRLIVAS MED DE OOMSKURNA!

Martin Luther gav ut skriften ”Om judarna och dess lögner” där han bl.a. skrev ”Ärade furstar och adelsmän, som har judar på ert område: om inte detta råd passar er, sök då något bättre, så att ni och vi alla blir befriade från denna odrägliga, djävulska last, judarna.”

Nazismen och Förintelsen minns vi i Sverige och hedrar dess offer. Detta är helt nödvändigt och nödvändigt är också att påminnas om att nazismen aldrig hade kunnat slå rot utan den långa, långa historien med antisemitism och försök att förinta judarna som folk.

Antisemitismen dog inte med nazitysklands nederlag. Den lever!

Förföljelser och pogromer har följt judarna under tusentals år. Man har flytt, vandrat, slagit rot, förföljts, mördats, börjat på nytt och under alla dessa tider har omskärelsen varit tecknet på tillhörigheten, på gemenskapen, identiteten och en del i kampen för överlevnad.

Så, en septemberdag 2019 i Karlstad i Sverige fattar ett politiskt parti ett beslut om att man ska verka för att förbjuda det tecknet på identitet som omskärelsen är. ”En liten skinnbit spelar väl ingen roll vi lever 2019!”.

Sveriges judar är en minoritet som i många fall har levt här i flera generationer. Det är inte omskärelsen som är primitiv utan primitiviteten finns hos den brist på kunskap och nonchalans som tycks finnas hos en stor del av debattglada svenskar.

Ewa Jonsson

Holmsund

 

Ett gott och sött Nytt År!

28 sep 2019

Året är 1981 och det är dags att fira nyår i Israel. Jag följer med min väninna till hennes mamma som bor i Qiriat Bialik. Bialik var en stor israelisk författare som har fått ge namn åt orten som ligger strax norr om Haifa. Min väninnas föräldrar hade en bokhandel i Qiriat Bialik innan pappan dog alldeles för tidigt. 

De hade kommit från Österrike, var för sig, och lyckades på det viset undkomma Förintelsen. Det brittiska Palestina var tillflyktsorten för otaligt många judar som flydde ett Europa som rustade för krig och för att utrota judarna. Som nykomna pionjärer täffades paret, bildade familj och efter mycket hårt arbete öppnades bokaffären och de kunde bygga sig ett litet hus.

Mitt i trädgården låg huset och jag välkomnades av modern som trots många år i Israel fortfa-rande helst talade tyska och läste tyskspråkiga tidningar och böcker.

Det var nyårsafton och vi var bjudna till grannfamiljen som hade granatäppelträd i trädgården och som välkomnade oss med öppna armar. Det var vi tre: mamman, min väninna Talma och jag. Familjen hade krympt under Yom Kippurkriget 1973 då ende sonen i familjen aldrig kom tillbaka från sin militärtjänst. Han, som så många andra unga israeler, fick ge sitt liv för landets säkerhet. En syster var gift och bodde i Jerusalem med sin familj.

Detta var mitt första, av många, nyårsfiranden i Israel. Eftersom allt var nytt så visste jag inte heller att det var brukligt att man hade med sig en liten present till värdfamiljen. Precis innan vi gick kom Talmas mamma och stack till mig en chokladask som var fint inslagen och förklarade att "detta är din present till grannen!". Det var alltså i Qiriat Bialik som jag först fick lära mig varför det är nyår den första dagen i den sjunde månaden, varför man äter runt, sött bröd i stället för vanligt bröd, varför man äter äpplen doppade i honung och mycket mera. 

Rosh Hashanah (årets huvud) är en av de heligaste dagarna inom judendomen. Högtiden börjar den först dagen i den judiska månaden Tishrei och eftersom ett dygn börjar vid solnedgången, precis som shabbat, så börjar Rosh Hashanah i år på kvällen den 29 september. 1 Tishrei börjar det nya judiska året som på måndag blir år 5780. Den judiska kalendern är en lunarkalender vilket innebär att vid varje nymåne börjar en ny månad. Därför skilje sig vår kalender från den judiska vilket innebär att t.ex. Rosh Hashanah infaller någon gång i september-oktober. 

Eftersom månens kretslopp är ca 28 dagar så blir tolv månader inte riktigt lika måna dagar som den Gregorianska som vi använder. För att justera detta innehåller ett judiskt år ibland 13 månader.

Rosh Hashana | Israel Holiday - ראש השנה | חגי ישראל

Foto: Israel Ministry of Tourism

Sött bröd. honung etc. äter man för att man önskar sig ett sött och gott år. Detta är också "Basunklangens Högid" och i gudstjänsten blåses Shofar (vädurshornet) till en särskild "melodi". Vid Rosh Hashanah minns man Skapelsen och i gudstjänsten börjar man läsningen av de fem Moseböckerna med avsnittet B'reshit som betyder i begynnelsen. Vid Rosh Hashanah börjar också de tio dagarna då man på ett särskilt sätt gör upp med sina närmaste, familj, vänner, kollegor etc. för att inte ha något ouppklarat när man kommer inför den Allsmäktige på Yom Kippur (den stora försoningsdagen. Många böner som bedes de här dagarrna kallas S'lichot (förlåtelse). Det är också vanligt att man bokstavligt ber om förlåtelse, ber om ursäkt och jag har själv fått telefonsamtal från Israel de här dagarna där vänner vill förvissa sig om att vi inte har något ouppklarat!

Rosh Hashanah, Yom Kippur och Succot är tiden för "de stora högtiderna" i den judiska världen och jag ska försöka beskriva de två andra vid ett annat tillfälle!

 

Shana Tova - Gott Nytt År!

 

 

 

RENA RAMA LUFTEN

18 sep 2019

Sedan några dagar tillbaka kommer Västerbotten Kuriren varje morgon i vår brevlåda. När man hämtar tidningen blir det en lagom liten morgonpromenad. Om det är jag som hämtar tidningen så njuter jag ofantligt av den härliga, sensommarkyliga, luften och helt spontant drar jag då in några djupa andetag av denna gåva som frisk luft är. 

På den lilla promenaden flyger tankarna till platser nära och långt borta. En morgon kom jag att tänka på min japanska väninna i Jerusalem som också var min kollega (och som jag f.ö. talat med i telefon senast idag). Under flera år cyklade hon runt i flera kvarter i Jerusalem för att dela ut morgontidningarna. Jag tyckte att det var självplågeri att gå upp kl 04.00 varje morgon men hennes svar var alltid detsamma: "Luften är ju så frisk och underbar på morgonen". Det stämmer i Holmsund och det stämmer i Jerusalem.

Luft och dofter kan väcka minnen och jag kommer ihåg en annan händelse. Det var sommar och jag och en väninna åkte mellan Jerualem och Ben Gurionflygplatsen och då passerar man en del kibbutzer och olika odlingar. Vi hade rutorna lite nere och plötsligt orsakar en doft en hemlängtan hos mig som var helt unik. Det var doften av nyslaget hö som gjorde att jag i tanken plötsligt befann mig på landsbygden utanför Jönköping. Ytterst sällan hade jag hemlängtan men en gång om året kom den och det var på julafton när min famillj ringde från föräldrahemmet och sjöng "Fröjdas vart sinne, julen är inne...!" Då transporterades doften av jul med telefontrådarnas hjälp och tacksamheten över samtalet blandades med längtan till alla kära och nära som firade jul.

Vi har alla minnen från olika dofter och luft som antingen är ren, klar, smutsig eller grå. Nobelpristagaren i litteratur, Samuel, Josef Agnon beskriver i sin novell "Ett helt bröd" hur luften en varm och klibbig sabbat förvandlas till något underbart. Agnon hade varit ensam hemma och kämpat för att kunna svalka sig något, ett projekt som gick ganska dåligt. Andra jerusalemiter hade samma upplevelser men så, när eftermiddag och solnedgång proklamerade att snart är sabbaten slut så hände något fantastiskt. Agnon skriver:

"Dagens hetta höll upp, och en lätt bris blåste. Gatorna fylldes alltmera.....Dagen lång hade de suttit inneslutna i sina hem för värmens skull; men då dagen var över och solens kraft stäckt, då gick de ut att dra in något av luften en sabbat i solnedången; den luften har Jerusalem fått i lån från paradiset. Jag drogs med strömmen tills jag tog av på enskild väg."

Själv bär jag inom mig en ständig längtan efter denna luft och p.g.a olika tillfälligheter, eller omständigheter, har jag blivit intresserad av Agnon och några andra israeliska författare. Om detta berättar jag i det program som Börje och jag har med rubriken "Tre israeliska författare i en dynamisk värld - personliga möten". Detta är ett av flera ämnen som vi gärna delar med oss av för att ge lyssnarna en liten doft från Israel och luften i Jerualem som är lånad från paradiset.

Många hälsningar från Ewa Jonsson

Resor i nöd och lust

4 sep 2019

Man blir aldrig trött på att titta ut över havet och särskilt imponerande är det när färjan mellan Umeå och Wasa glider fram som ett stort flytande hotell. Resor är ofta mycket tilltalande och inte minst förberedelserna ger en extra krydda!

När jag har fördjupat mig i de israelska författare som särskilt har fångat mitt intresse så har jag förvånats över hur mycket de har rest och flyttat från den ena platsen efter den andra.

Chaim Hazaz som levde mellan åren1898-1973 föddes i Sidorovichi (Kiev region) där hanf ick en traditionell judisk och sekulär utbildning. Redan vid 16 års ålder lämnade han hemmet och flyttade från den ena ryska staden efter den andra. I samband med revolutionen bodde han et tag i Moskva men reste sedan till Ukraina och flydde upp i Krimbergen 1920 och därifrån flyttade han till dåvarande Konstantinopel, 1921, innan han efter ett halvår flyttade till Västeuropa där han bodde i Paris i nio år. I början av 1920 talet hann han också bo i Berlin som hade blivit ett centrum för hebreisk litteratur. 1931 reste han till dåvarande brittiska Palestina eller Eretz Israel som han föredrog att säga och väl framme där bosatte han sig i Jerusalem som sedan blev hans hemstad fram till hans död 1973.

Hur kommer det sig att jag började intressera mig för Hazaz och hans verk. Det hela började med att jag stod på min balkong i Jerusalem och tittade ut över staden. En kvinna promenerade nedanför och utbrast "vilken vacker balkong, vilken arkitekt har ritat den?". Där började en lång vänskap mellan Aviva Hazaz (änka efter Chaim Hazaz) och mig. Vi hade genast mycket att tala om så jag bjöd upp henne på te och det blev många testunder, utflykter, samtal och hon bodde även hos mig under Gulfkriget vintern 1991.

Hon var stolt över sin make och berättade om hans tankar, idéer, noveller och böcker. Som så många andra judiska författare ägnade han mycket av sitt berättande åt att beskriva livet i diasporan och Hazaz hade en särskild dimension och erfarenhet från den ryska revolutionen. Han tar med läsaren in i olika miljöer som är hämtade från verkliga livet. Bl.a. berättar han om en judisk familj som försökte fly undan förföljelsesr genom att bosätta sig långt ute i skogen bland skogshuggare som försöke odla upp de små jordplättarna. Den judiska familjen övergav alla sina traditioner och gjorde allt för att bevisa att man var som alla andra och för att inte avslöjas. Trots detta passade de inte in bland de grova och stora skogshuggarna och det blir löjligt när den judiske mannen fösöker göra marxistiska  och revolutionära utläggningar. Han konstaterar själv till slut bittert att de inte lyckas med att bli som alla andra och att det kanske är förutbestämt. 

Hazaz tillhörde Labourfalangen och skrev ofta om judarna i diasporan och hur deras ankomst till Eretz Israel och mötet med den kulturen kunde upplevas. Två judiska världar möttes! 

Bet Ha-Sofer blev det hebreiska Litteratur Centret  i Jerusalems gamla stad och chaim Hazaz var initiativtagare till detta.  En stor gata vid infarten till Jerusalelm bär hans namn.

På svenska finns boken "Hoplänkade" och den handlar om samtalet mellan två dödsdömda judiska motståndsmän tillhörande Sternligan. 

Tänk att allt detta har jag fåt veta tack vare att jag stod på balkongen en skön sommarkväll i Jerusalem. 

Och glöm inte att en resa kan vara av det angenämaste slaget men också påtvingad och ett sätt att undfly förföljelser och svårigheter!

Det finns en tid för allting

2 sep 2019

Holmsund den 2 september 2019

 

Kära vänner,

Nu är det dags för vårt första blogginläg. Vi har en ganska intensiv vecka bakom oss och därför känns det bra att få den extra tid som det behövs för att sitta ner och tänka över vad som kan vara viktigt för oss och intressant för er.

Förra fredagen (1,5 vecka sedan) var vi på en begravning för att ta farväl av en vän som fått lämna det här jordelivet alldeles för tidigt. Mitt i all saknad känns det värmande att det finns många goda tankar och fina minnen att dela med sig av. Man blir påmind om att det viktigaste i livet är oföränderligt: familj, vänskap, kärlek, hälsa, medmänsklghet, omtanke, tro etc. När utvecklingen springer iväg ut i cyberrymden så man har svårt att "hänga med" så är de viktigaste värdena stabila.

Efter begravningsgudstjänsten styrde vi kosan norrut till Södra Sunderbyn utanför Luleå. Vi var inbjuda att medverka vid en israelkonferens och det är alltid lika roligt att möta vänner som värnar Israels historia och nutid, Det blev flera föredrag och mycket sång. På fredag kväll berättade vi om tre författare som vi tycker är intressanta och som jag, Ewa, kan berätta lite personligt om. Ämnet var: "Tre israeliska författare - personliga möten" 

Joseph Agnon är en författare som föddes i Östeuropa och vars far var rabbin och pälshandlare. Joseph studerade i hemmet och började tidigt skriva noveller som publicerades i den lokala judiska pressen. Så småningom bosatte han sig i Jerusalem och kom att kallas för "litteraturens Chagall" Det finns oerhört mycket att berätta om Agnon men han är mest känd för att 1966 ha fått Nobelpriset i litteratur tillsammans med den tysk/judiska författarinnan Nelly Sachs. När jag bodde i Jerusalem lärde jag känna J Agnons brorsdotter som kunde berätta en intressant egen livshistoria samt om farbroderns kändisskap och författarskap. Bl.a. berättade hon att Agnon, när han blivit en av staden Jerusalems stoltheter, klagade hos stadskontoret på att biltrafiken störde honom när han försökte författa i hemmet i Talpiot. Detta resulterade i att staden satte upp en skylt på gatan med texten "FORDONSTRAFIK FÖRBJUDEN - FÖRFATTARE ARBETAR!" 

I sitt tal vid Nobelmiddagen sa Agnon ”vissa ser i mina böcker  influenser av författare vars namn, i min okunnighet, jag inte ens har hört, medan andra ser influenser av poeter vars namn jag har hört men vars skrifter jag inte har läst”. Han  fortsatte för att få fram att det som påverkat honom mest var berättelserna i Bibeln.

På fredagkvällen i S Sunderbyn läste Börje ett intressant stycke ur Agnons bok "I havets mitt och andra noveller".

På bilden till vänster ser ni Joseph Agnon på den israeliska sedeln värd 50 israeliska shekel (fram till 2014) 

Detta blir allt för nu - vi återkommer om de anda två författarna och annat smått och stort!

Ewa och Börje Jonsson

 

Välkommen

Välkommen till www.ewaoborje.n.nu.

 

 

Länkar

  •